Välkommen!
Solo exhibition, 2021, Celcius Projects, Malmö
Installation view (left to right): Hide and Seek, 2021; (utan titel), 2021; rå och hård som is som glaciärens skrovel mot knäna när jag faller, kämpar med gråten för att jag bokstavligt talat kämpar med att vara den svagaste länken, fastspänd i en sele i rakt nedstigande led beror vi på varandras uppmärksamhet, också så porös som maräng som frasar sönder och smälter i munnen, 2021; Frys!, 2021
Photo: Lena Bergendahl
Hide and Seek, 2021
Photo: Lena Bergendahl
rå och hård som is som glaciärens skrovel mot knäna när jag faller, kämpar med gråten för att jag bokstavligt talat kämpar med att vara den svagaste länken, fastspänd i en sele i rakt nedstigande led beror vi på varandras uppmärksamhet, också så porös som maräng som frasar sönder och smälter i munnen, 2021
Photo: Lena Bergendahl
(utan titel), 2021
Photo: Lena Bergendahl
Frys!, 2021
Photo: Lena Bergendahl
Installation view (left to right): Tittut (Frys!), 2021; Salens klara grimasch, 2021; Lodrät lojalitet i väntan på fall, 2021; rå och hård som is som glaciärens skrovel mot knäna när jag faller, kämpar med gråten för att jag bokstavligt talat kämpar med att vara den svagaste länken, fastspänd i en sele i rakt nedstigande led beror vi på varandras uppmärksamhet, också så porös som maräng som frasar sönder och smälter i munnen, 2021
Photo: Lena Bergendahl
(utan titel), 2021
Photo: Lena Bergendahl
Salens klara grimasch, 2021
Photo: Lena Bergendahl
Tittut (Frys!), 2021
Photo: Lena Bergendahl
Hide and Seek, 2021
Photo: Lena Bergendahl
Detail: rå och hård som is som glaciärens skrovel mot knäna när jag faller, kämpar med gråten för att jag bokstavligt talat kämpar med att vara den svagaste länken, fastspänd i en sele i rakt nedstigande led beror vi på varandras uppmärksamhet, också så porös som maräng som frasar sönder och smälter i munnen, 2021
Första bokstaven i alfabetet, 2021
Photo: Lena Bergendahl
~
“i rörelsen lossnar ett redan brustet hej,
trösklarna,
stycket, som isen som salens klara grimasch.
henri bergson understryker att skrattet alltid tycks vara i behov av ett eko.
vi utbrister aldrig lika rytmiskt i känslan av att vara avskilda andra och
på ett ungefär rör det sig om att utbrista när det mekaniska synliggörs,
när oanpassingsbarheten blottas. kanske om det som tilldelas i retur, som
när vi nyss skulle konstatera ridåerna i atomerna, men försvinner
ner i diket mellan hjärtat och hallen igen.
ljusåret går upp i sömmarna, den sociala verklighetens solklara mentol vidrör sitt egna
trassel al dente.
vi minns att vi nyss glömde huruvida en delfin skulle passerat genom belysningen,
gruset och glittret vid entrén,
böljande kärna,
bukett.
dörrmattan avtar och vi minns att vi nyss glömde att skelettet börjar i taket.”
Exhibition text by Christofer Degrér